Dykolyckan på Bali – Gästbloggare: Christine Ericson
Nedan berättelse är ett exempel på när en reseförsäkring från Europeiska ERV tryggat resan ekonomiskt för en av våra kunder som råkade illa ut.
Vi gör ett prova-på-dyk på Bali, på ön där säkerhet oftast inte tas på så stort allvar. Vi får en genomgång på max 10 minuter och går sedan i vattnet. Nästa gång jag tittar på djupmätaren visar den att vi befinner oss på mer än 22 meters djup. Detta är andra gången i mitt liv som jag dyker med tuber och jag har långt ifrån kontroll. De har gett mig för tunga vikter och dykinstruktören är den som sköter lufttrycket i min väst. Vraket vi simmar vid är coolt. Men någonstans där, då vi simmar lite mer uppåt märker jag hur jag rör mig mer uppåt än de andra. Jag kan inte hålla mig nere av mig själv och dykinstruktören ser jag inte till. Jag tar krampaktigt tag i min mans hand. Men inte ens med hans hjälp kan jag hålla mig nere och jag släpper taget för att inte dra honom med mig. Några sekunder senare bryter jag genom havsytan som en raket. Jag sliter av mig masken och kippar efter andan. Illamåendet väller fram, huvudet snurrar. Jag ser land, lägger mig på rygg och sparkar med fötterna. Det känns som en evighet innan jag når den steniga stranden. Kroppen väger bly, benen darrar och vill inte bära. Vår driver och någon mer person sliter upp mig ur vågorna och får av mig utrustning. Jag säckar ihop på stenpirens kant och där blir jag liggande. Länge.
”Illamåendet är fruktansvärt, yrseln ger inte vika och kroppen känns konstig”
Illamåendet är fruktansvärt, yrseln ger inte vika och kroppen känns konstig. De hårda stenarna under mig betyder ingenting, inte heller alla myror som springer över både armar och ben. Jag hamnar slutligen på SOS International i Kuta, där jag får dropp och rent syre att andas. Jag blir betydligt mycket bättre på några timmar och skickas hem för att sova natten hemma (det här var under året vi bodde på Bali). Där och då kände jag mig enormt mycket friskare och trodde tiden på sjukhuset var förbi. Men när jag vaknar följande morgon mår jag sämre igen, som om syre-behandlingen aldrig inträffat. Det kryper i både armar och ben, kroppen är domnad på flera ställen, illamåendet är tillbaks, en ny smärta har infunnit sig över bröstet och energin är totalt borta. En ambulans kör mig med blåljus och sirener till Sanglah Hospital, Balis störts sjukhus. Från båren ser jag taklampor vaja förbi en efter en, lokalbor som förundrat ser på mig och jag känner hur en lätt lukt av mögel infinner sig. Jag är långt ifrån turiststråken och på en plats jag aldrig varit innan.
En ny läkare med specialkunskap inom dykolyckor undersöker mig. Han ber mig vid ett tillfälle att stå upprätt och blunda. Jag som normalt sett har väldigt bra balans vajar likt en boj på ett stormigt hav. Och läkarens ord är svåra att ta in "du har haft enorm tur, hade du inte andats på vägen upp hade dina lungor sprängts". Stunden och orden känns lika overkliga som känslan i hela min kropp. Jag som aldrig i hela mitt liv trott att jag ens skulle få se en tryckkammare, nu står jag bredvid en och ska in i den. Överläkaren tror dessutom att jag kommer behöva två behandlingstillfällen.
"Timmarna passerar och andetagen blir bara jobbigare och jobbigare"
Tryckkammaren är inte stor. Jag lägger mig på den ena britsen och en kvinnlig läkare sätter sig på den andra. Den yttre och den inre runda dörren stängs med stora vred. Trycket förändras och "vi går ner" till vad som motsvarar ett djup på 25-30 meter. Jag får en stor svart mask fastspänd över mun och näsa, med slangar som slingrar sig iväg. Andetagen blir tunga, ansträngda och masken får mig att låta som Darth Vader. I långa intervaller tvingas jag andas i den och tiden känns som den rör sig i slowmotion. Timmarna passerar och andetagen blir bara jobbigare och jobbigare. Jag känner hur svetten plötsligt börjar rinna, hur jag kämpar hårt för varje andetag och plötsligt börjar kroppen skaka. Jag är varm som en kamin och bröstkorgen hoppar okontrollerat, jag får panik och sliter av mig masken. Läkaren sänker snabbt temperaturen i tryckkammaren och det känns betydligt bättre. Hon undersöker mig så allt är bra och ser till att jag börjar andas i masken igen. Ytterligare timmar passerar och när 7 timmar gått är min först behandling i tryckkammaren färdig. Överläkaren frågar hur det känns och jag skrattar och säger glatt "nu är jag frisk, vi ses inte i morgon". Jag somnar helt utmattad, men glad. Jag känner mig frisk, kroppen känns som den ska. Men följande morgon är jag tillbaks på ruta ett. Jag är inte frisk, inte alls. Överläkaren hälsar mig välkommen tillbaks "vad var det jag sa, du var illa där an". Jag kliver in i tryckkammaren för andra gången, en ny läkare tar plats på britsen bredvid. Jag får på mig den svarta masken och börjar andas likt Darth Vader igen. Stundtals orkar jag nu sitta upp och ser ut genom ett litet runt fönster där jag ser hur min man sitter på en brits utanför och väntar. Världen utanför är så nära men ändå så långt bort. Timmarna i tryckkammaren är lika långa som första vändan. Men efter den andra behandlingen behövde jag tack och lov inte återvända.
”[…]och med alla läkarbesök och behandlingar kostade olyckan närmare 200.000kr.”
Man vet aldrig när olyckor inträffar men ibland drabbas man. Dykolyckan var en tuff tid i mitt liv. Men hade jag inte haft en försäkring och i det här fallet rätt reseförsäkring (många täcker inte just dykolyckor/extremsport) så hade det även varit väldigt tufft ekonomiskt. På grund av dykolyckan fick jag 1 månads flygförbud, och med alla läkarbesök och behandlingar kostade olyckan närmare 200.000kr.
/Christine Ericson
Christine Ericson driver bloggen 29grader, där vi får följa Christines och hennes man Björns resor och upplevelser i framför allt Asien och Centralamerika.
Fler relaterade lästips:
Du glömmer väl inte reseförsäkringen?
Sök pris och boka
