Jënni drabbades av HACE under sin expedition mot toppen av Himlung Himal

Det är den 9 oktober och jag sitter på flygplanet till Nepal. Efter flera månaders planering, förberedelser och träning är det äntligen dags för mitt största äventyr hittills: jag ska försöka bestiga toppen Himlung Himal 7126m tillsammans med min finska klätterpartner Lotta Hintsa. Om det går vägen kommer det bli min första topp över 7000m – ett steg närmare de ökända 8000 meters-bergen som jag drömt om så länge. 

Efter några dagars förberedelser i Kathmandu, ta emot klättertillståndet från ministeriet och handla det sista inför expeditionen är det äntligen dags att lämna storstan och åka mot bergen. Till Nar Phu, en dal i närheten av berget Manaslu (8163m), väldigt avlägsen och med minimal täckning. Med fjärilar i magen blandat med stor respekt inför den resa jag tagit mig an, ser jag verkligen fram emot att äventyret ska dra igång på riktigt. Faktum är att en stor del av ordet “äventyr” för mig är att inte veta vad som komma skall – att inte veta om jag kommer klara det, vilka problem som kommer längs vägen och som behöver tas itu med. Det är just i gränslandet mellan ovisshet och vilja att utforska vad som finns på andra sidan om den, där jag lär mig mest – och växer som människa.

Expeditionen skulle snart visa sig vara full av prövningar och nya lärdomar. Redan under första dagen av vår vandring till Base Camp snubblar Lotta på en hängbro och slår upp pannan rejält på en metallplatta. Med på vandringen är, förutom jag själv och Lotta, även fyra vänner och deltagare som ska klättra Himlung tillsammans. Vi bestämmer oss snabbt efter Lottas fall för att dela upp gruppen. Jag och vår fotograf Daniel vänder om med Lotta till byn där vi startat samma morgon, med förhoppning om att få hjälp på det lokala sjukhuset. Resten av gruppen vandrar vidare till dagens planerade destination, byn Meta. Morgonen därpå evakueras Lotta med helikopter till sjukhuset i Kathmandu för att få vård – och plastikkirurgi i pannan.

Men min resa mot Himlung tar inte slut här. Jag och Lotta har pratat om att jag ska fortsätta utan henne. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå – visserligen har jag flera års erfarenhet av bergsklättring i Alperna samt flera expeditioner på 5000 meters- och 6000 meters-berg i Nepal. Men att nu ta mig an 7000m utan Lotta vid min sida känns som en stor utmaning. Jag bestämmer mig för att testa, men mer än tidigare handlar det nu inte om att nå toppen, utan om att se hur långt jag kan komma på ett säkert och smart vis, och samtidigt samla på mig erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Framme i Base Camp & klättringen börjar

Vägen till Himlung Base Camp (4900m) är magiskt vacker, och även om det känns som att något fattas när inte Lotta är där så njuter jag. Men vandringen är tuff – för var dag som går så befinner vi oss på allt högre höjd. Väl framme i Base Camp möts vi av en liten tältstad med klättrare från alla världens hörn. Vår plan är att vila några dagar här för att sedan påbörja acklimatiserings-rotationen på berget, d.v.s. när man går upp och ner mellan de olika lägren, (“High camps” på Himlung är Camp 1 på 5500m och Camp 2 på 6100m), och eventuellt sover på högre höjd innan man går ner till Base Camp igen för återhämtning och vila inför toppförsöket.

Min plan är att haka på resten av teamet – Daniel, Nico, Ella och Alice – under deras rotation, men jag är självgående på så vis att jag bär all min utrustning, sätter upp mitt tält själv, lagar mat själv o.s.v. Förutom den extrema kylan om nätterna så är packningen en av mina största utmaningar, och när det är dags att gå från C1 till C2 på morgonen den 23 oktober blir det rejält kämpigt. Höjden, min tunga ryggsäck på ca 17 kg och den dåliga sömnen de senaste nätterna visar sig snart vara en tuff kombination där uppe. 

Den värsta dagen i mitt liv

Framme i C2 (6100m) samma eftermiddag är jag helt färdig. Jag sätter mig i snön och till följd av min extrema utmattning blir jag snabbt överväldigad av alla måsten jag har: gräva en grop i den djupa snön, sätta upp tält, smälta snö, laga mat, fixa té. På 6100 meters höjd går allt mycket långsammare, och i kombination med min trötthet leder det till att alla uppgifter tar lång tid. När jag väl sätter mig ner i tältet för att börja laga mat på gasköket så har de andra redan lagt sig till ro i sina tält. Jag har börjat tappa aptiten och är inte alls hungrig, men tvingar i mig en frystorkad pasta bolognese tillsammans med några klunkar hett té. 

Den natten sover jag inte mycket. Himlung är känd i bergsklättrar-kretsar som “Nepals Denali”, d.v.s. ett berg med extremt kalla temperaturer. Flaskan med hett vatten som jag stoppat i sovsäcken värmer minimalt, och den natten försöker jag mer än allt annat bara hålla mig tillräckligt varm samtidigt som jag börjar känna mig febrig, får ont i magen och behöver gå upp och kissa konstant. Jag intalar mig själv att detta är normalt (det är det inte), att det kommer gå över på morgonen och att allt kommer vara som vanligt igen.

På morgonen den 24 oktober blir mitt tillstånd värre. Jag har knappt sovit någonting, allt i tältet som inte legat i sovsäcken under natten har fryst till is och jag känner mig yr och kan inte tänka klart. Dessutom har jag fått diarré och är tvungen att springa ut ur tältet flera gånger på kort tid. De andra i teamet har planerat att gå en vandring på ca 2 timmar för att kolla vägen upp mot C3, och det är inte förrän jag försöker packa min ryggsäck men inte lyckas som jag inser att det inte kommer att gå. Först tänker jag att jag ska vila i C2 medan de andra går vidare, men när jag plötsligt börjar spy blir jag rejält skraj. Jag sitter i tältet helt uppgiven och ropar på Nico att komma. Med tårar i ögonen säger jag att jag inte mår bra, att jag precis spytt och att jag inte tror att jag kan följa med upp. Som tur är ser Nico allvaret direkt och svarar: “Ok, ny strategi, vi går ner.”

För dessa ord är jag i efterhand oändligt tacksam – i den stunden är jag nämligen inte längre kapabel till att fatta ett sådant beslut på egen hand. De andra i teamet packar kvickt min ryggsäck, fyller den med det viktigaste, och tillsammans med sherpa Norbu börjar jag röra mig mot riktning C1. “Röra mig” i mitt fall innebär att ta några stapplande steg, sedan böja mig över stavarna eller sätta/lägga mig ner i snön, huvudet snurrandes något ofantligt, och sedan spy. Det är som att jag har fått i mig 10 flaskor vodka och inte längre kan kontrollera varken kroppen eller huvudet: koordination, balans, kontroll över muskler, tankeförmåga, synen. Som tur är har jag tillräckligt förstånd för att så småningom trycka på SOS-knappen på min satellitsändare. Jag inser att läget är allvarligt.

På något vis lyckas jag, delvis stapplandes på egna ben och delvis buren av Norbu och flera av hans kollegor som senare möter oss längs vägen, ta mig ner till C1 och vidare till Base Camp. Det är en enorm utmaning, kanske den största i mitt liv hittills och det tar många timmar i vårt extremt långsamma tempo. Framme i Base Camp får jag en syrgasmask samt regelbunden dosering av höghöjdsmedicinen Dexamethasone i väntan på helikopterevakuering till sjukhuset i Kathmandu morgonen därpå.

När jag nästa morgon sitter i helikoptern och vi lyfter från Base Camp står resten av gänget nedanför och vinkar hejdå. De med tårar i ögonen, liksom jag. Vi lyfter allt högre och innan helikoptern gör en 180-graders sväng bort från Base Camp så hinner jag se detta enorma, respektingivande berg en sista gång. Solen skiner och det är en fantastiskt vacker dag. Jag ser vägen upp till Camp 1 och Camp 2, jag ser till och med den gula pricken som är mitt tält som står kvar i Camp 2. Jag ser hela vägen upp till Camp 3 och toppen som jag inte fick stå på denna gång. 

Men jag ser också alla fina minnen jag skapat tillsammans med mina vänner de senaste veckorna. Den enorma känslan av frihet jag upplevt här, omgiven av höga berg och bortom civilisationen. Det är i bergen som jag mår allra bäst. Jag känner också djup tacksamhet för den hjälp jag fått de senaste tjugofyra timmarna. Utan alla de människor som lämnat sitt för att hjälpa mig hade jag med största sannolikhet inte klarat mig så här långt. Ensam är inte alltid stark. 

På sjukhuset i Kathmandu den 25 oktober konstateras det med hjälp av en MR att jag fått HACE på Himlung. HACE står för High Altitude Cerebral Edema, en allvarlig form av höghöjdssjuka där hjärnan svullnar upp och som i värsta fall leda till koma och så småningom dödsfall.

Extremsportförsäkringen och stödet från Europeiska ERV

Något jag är minst lika tacksam för är den hjälp jag fick av Europeiska ERV efter mitt olycksfall. Innan jag åkte till Nepal hade jag tecknat försäkringen för extremsport, något jag i efterhand är väldigt glad att jag gjorde. Vanliga reseförsäkringar omfattar inte bergsklättring på hög höjd och utan Extremsportförsäkringen hade jag mötts av högar av pappersarbete och räkningar. Tack vare Europeiska ERV kunde jag fokusera hundra procent på min återhämtning istället. Något jag insett är, att hur förberedd du än tror att du är, eller hur försiktigt du än tar dig an ditt äventyr, så kan olyckan vara framme helt plötsligt och från ingenstans. Då är det extremt viktigt att ha en stöttepelare som Europeiska ERV att falla tillbaka på.

Idag när jag blickar tillbaka på expeditionen är jag glad att jag valde att fortsätta även när det inte blev som tänkt. Jag är stolt över att jag vågade testa och att jag gick in med attityden att jag skulle se hela expeditionen som en lärdom snarare än att stirra mig blind på att nå toppen. Ändå blev jag sjuk, så sjuk att det kunnat sluta riktigt illa. Men med det har jag också lärt mig mycket mer än vad jag gjort om allt hade gått som jag tänkt. Jag har framför allt lärt mig vad jag behöver jobba på och förbättra för att detta inte ska hända igen. För den som undrar så är svaret nej – jag kommer inte att sluta klättra i berg! Det dröjer kanske ett tag, men jag kommer tillbaka. Klokare, och med fler lärdomar och erfarenheter i bagaget nästa gång.

Fotograf: Daniel Hug